...

Allt är inte en dans på rosor; nej, tacka djävulen för det...

Ha hav havandeskap...

Det var länge sedan jag kände mig så utanför, boksatvligen! Av många samtal som hållits vid frukostbordet på jobbet, är det inte ofta jag kännt samhörighet med mina arbetskamrater i val av diskutionsämne. Detta beror med stor annledning på att alla jag jobbar med tillhör åldersgrupppen 40+. Klippa skotten, sy gardiner, "Let's Dance" och "Melodifestivalen" - Allt tas på Allvar. Men visst, det kan vara väldigt intressant emellanåt också, och många tillfällen har givits till förfrågningar; så man har ju lärt sig en del. Man har också fått en otroligt större förståelse till att "40+are" också har känslor, och inte minst att de kan tycka en massa saker. Och ska jag vara väldigt ärlig, är jag oerhört tacksam för att jag fått ta del av alla, för mig, "intetsägande" diskussioner om gardinbyten och storstädningar: genom detta har jag fått lära känna en hel generation och fått en ökad förståelse för äldre människors syn på livet, och deras syn också åsikter om yngre generationer.
  
Men denna förmiddag, 5 mars 2009, kände jag mig helt utanför i en diskussionen. En yngre kvinna i arbetsgruppen väntar sitt andra barn, och går nu i den otroliga havandeskapslyckan. Och med detta var diskussionsämnet för förmiddagen klart given. Munnar rörde på sig, och allas ögonen (utom mina egna dock) drömde sig tillbaka till Sina graviditeter.
"Ja, jag fick sådana energikickar", "Hannes var värst. Han vände sig stup i kvarten". "Camilla trodde jag Aldrig skulle komma ut". "Hela 2 veckor fick jag gå över tiden med Emma"; euforing såg ut att rinna över allas bägare den förmiddagen kring frukostbordet.
Jag har milavis av distans till denna "lycka", och inte längtar jag heller; den dagen, den sorgen. Och ännu mer hukas jag över unga mammor som sitter där med ett barn eller flera. Vad är det Med unga människor som skaffar barn?
Tja, det man inte förstår ska man inte uttala sig om. Okej, men snälla någon - förklara för mig. Jag vill försöka förstå.

Okej, vi är alla olika...

Lev livet, snälla!

Insikt

"Människor tiger hellre än att bli avslöjade som svaga.
Det kan vara svårt att erkänna sitt behov av tröst, att sträcka sig efter en hjälpande hand, att urskilja ett leende i vimlet.
Människor är som du.
Visst är det läskit?" / Marcus Birro

Det är ju SKITLÄSKIGT!!
Tänk om alla hade vart som jag...
Läskindustrin hade gått under, och lika så godisindustrin; Ahlgrens konfekt hade tjänat en hacka. Gymmet hade haft öppet dygnet runt. Bussar och tåg hade gått på högvarv. Och bilindustrin hade kollappsat. Klädeskedjorna hade bara fått sålt sina kläder på realisationer...Nej, hela samhället hade kollapsat!!

Jag tror att alla har samma strävan. Men alla tar sin egen väg dit, och alla tolkar sin strävan på olika sätt. Och att komma till insikt måste också vara det slutgilltiga i livet, när man når det slutgiltiga i sin strävan, sin strävan till insikt. Kanske är det de många ser det som en del av människans mognadsprocess? Där människors mognad kanske kan gämföras med grad av insikt. En insikt om hur livet är uppbygt, hur den fungerar och hur man lever livet med allt vad det innebär. Full mognad; full insikt.
Med min mognad lär jag bli Gammal innan jag kommer till insikt.

Ska bli intressant vilken väg jag väljer för att komma till insikt om livet...