Madeleine

2009-03-09
22:15:15

...

Allt är inte en dans på rosor; nej, tacka djävulen för det...


2009-03-05
22:20:55

Ha hav havandeskap...
Det var länge sedan jag kände mig så utanför, boksatvligen! Av många samtal som hållits vid frukostbordet på jobbet, är det inte ofta jag kännt samhörighet med mina arbetskamrater i val av diskutionsämne. Detta beror med stor annledning på att alla jag jobbar med tillhör åldersgrupppen 40+. Klippa skotten, sy gardiner, "Let's Dance" och "Melodifestivalen" - Allt tas på Allvar. Men visst, det kan vara väldigt intressant emellanåt också, och många tillfällen har givits till förfrågningar; så man har ju lärt sig en del. Man har också fått en otroligt större förståelse till att "40+are" också har känslor, och inte minst att de kan tycka en massa saker. Och ska jag vara väldigt ärlig, är jag oerhört tacksam för att jag fått ta del av alla, för mig, "intetsägande" diskussioner om gardinbyten och storstädningar: genom detta har jag fått lära känna en hel generation och fått en ökad förståelse för äldre människors syn på livet, och deras syn också åsikter om yngre generationer.
  
Men denna förmiddag, 5 mars 2009, kände jag mig helt utanför i en diskussionen. En yngre kvinna i arbetsgruppen väntar sitt andra barn, och går nu i den otroliga havandeskapslyckan. Och med detta var diskussionsämnet för förmiddagen klart given. Munnar rörde på sig, och allas ögonen (utom mina egna dock) drömde sig tillbaka till Sina graviditeter.
"Ja, jag fick sådana energikickar", "Hannes var värst. Han vände sig stup i kvarten". "Camilla trodde jag Aldrig skulle komma ut". "Hela 2 veckor fick jag gå över tiden med Emma"; euforing såg ut att rinna över allas bägare den förmiddagen kring frukostbordet.
Jag har milavis av distans till denna "lycka", och inte längtar jag heller; den dagen, den sorgen. Och ännu mer hukas jag över unga mammor som sitter där med ett barn eller flera. Vad är det Med unga människor som skaffar barn?
Tja, det man inte förstår ska man inte uttala sig om. Okej, men snälla någon - förklara för mig. Jag vill försöka förstå.

Okej, vi är alla olika...

Lev livet, snälla!

2009-03-02
23:32:19

Insikt
"Människor tiger hellre än att bli avslöjade som svaga.
Det kan vara svårt att erkänna sitt behov av tröst, att sträcka sig efter en hjälpande hand, att urskilja ett leende i vimlet.
Människor är som du.
Visst är det läskit?" / Marcus Birro

Det är ju SKITLÄSKIGT!!
Tänk om alla hade vart som jag...
Läskindustrin hade gått under, och lika så godisindustrin; Ahlgrens konfekt hade tjänat en hacka. Gymmet hade haft öppet dygnet runt. Bussar och tåg hade gått på högvarv. Och bilindustrin hade kollappsat. Klädeskedjorna hade bara fått sålt sina kläder på realisationer...Nej, hela samhället hade kollapsat!!

Jag tror att alla har samma strävan. Men alla tar sin egen väg dit, och alla tolkar sin strävan på olika sätt. Och att komma till insikt måste också vara det slutgilltiga i livet, när man når det slutgiltiga i sin strävan, sin strävan till insikt. Kanske är det de många ser det som en del av människans mognadsprocess? Där människors mognad kanske kan gämföras med grad av insikt. En insikt om hur livet är uppbygt, hur den fungerar och hur man lever livet med allt vad det innebär. Full mognad; full insikt.
Med min mognad lär jag bli Gammal innan jag kommer till insikt.

Ska bli intressant vilken väg jag väljer för att komma till insikt om livet...

2009-03-02
03:29:02

Tröstevisan..
Tröstevisan, skriven av Benny Andersson, som för så många förknippar med sorg och bortgång; så också för mig, min farfar. Jag ligger och lyssnar på den nu: den enkla, vackra melodin som färgas av en ensam panflöjt i bakgrunden och vackert, välklingande piano; andra refrengen tolkas av en banjo.

Jag kommer precis hem efter att ha suttit vak hos en 90årig kvinna. Hon dog lugnt och stillsamt (2/3-09 Kl.00.53). I en timme satt jag enbart och kollade hur halspulsådran pulserade, samtidigt som jag höll om och smekte hennes hand. Det enda man hörde var hennes orytmiska andning; hur den kom och gick, och kom tillbaka igen; den blev tyngre, djupare, lättade igen, och stannade upp. Tanken lekte; att en människorkropp kan fungera så fantastiskt. Hjärtat pumpar runt blodet som man kan ana flödar genom de blå ådrorna som så tydligt gör sig synliga på kvinnans händer och hals. Med blodet strömmar syret som håller kroppens celler i full gång. Men med minskad kraft i hjärtat minskas syretillförseln till kroppens celler, och sakta men säkert stängs kroppens olika funktioner av, som lite senare uppenbarar sig med kalla händer och blåa läppar.

Tänk hur vacker en människa är i de största stunderna i livet. När man tillslut är där, med sina räknade stunder. Tänker man på livet man levt? Människor man älskar och har älskat? Personer som korsat ens liv? Om det är sista anhalten, eller om det kommer fler stationer? Eller om tanken enbart ligger i de ansträngande andetagen? Kanske tanken redan är bortkopplad? Det sägs ju att hörseln är det sist sinnet som kopplas ifrån hjärnan. 
Födsel och död - de största stunderna i en människas levnad; de största stunderna som vi har minst makt över; de största stunderna då vårat öde och tillit vilar i våra medmänniskors händer.