Tröstevisan..
Jag kommer precis hem efter att ha suttit vak hos en 90årig kvinna. Hon dog lugnt och stillsamt (2/3-09 Kl.00.53). I en timme satt jag enbart och kollade hur halspulsådran pulserade, samtidigt som jag höll om och smekte hennes hand. Det enda man hörde var hennes orytmiska andning; hur den kom och gick, och kom tillbaka igen; den blev tyngre, djupare, lättade igen, och stannade upp. Tanken lekte; att en människorkropp kan fungera så fantastiskt. Hjärtat pumpar runt blodet som man kan ana flödar genom de blå ådrorna som så tydligt gör sig synliga på kvinnans händer och hals. Med blodet strömmar syret som håller kroppens celler i full gång. Men med minskad kraft i hjärtat minskas syretillförseln till kroppens celler, och sakta men säkert stängs kroppens olika funktioner av, som lite senare uppenbarar sig med kalla händer och blåa läppar.
Tänk hur vacker en människa är i de största stunderna i livet. När man tillslut är där, med sina räknade stunder. Tänker man på livet man levt? Människor man älskar och har älskat? Personer som korsat ens liv? Om det är sista anhalten, eller om det kommer fler stationer? Eller om tanken enbart ligger i de ansträngande andetagen? Kanske tanken redan är bortkopplad? Det sägs ju att hörseln är det sist sinnet som kopplas ifrån hjärnan.
Födsel och död - de största stunderna i en människas levnad; de största stunderna som vi har minst makt över; de största stunderna då vårat öde och tillit vilar i våra medmänniskors händer.