Söndagsbrunch och illamående
Söndagden den 1 augusti 2010. Nej. Inte redan.
Jag begav mig ut i stan, omedveten om dagens kommande händelser. På väg på min cykel genom staden Malmö fick jag skåda de brända kvarlevor av ett förut väl fungerande sopstation/cykelställ som fått sluta sitt uppdrag i att tjäna och underlätta för hyresgästernas vardag.
Södra Förstadsgatan: som så ofta trafikerad under sina vardagar. Avskyvärd att ge sig in på. Under en söndag är den dock ganska trevlig då man faktiskt har tid att beskåda vad som följer gatan; husen, människorna. Idag fick jag se en uteliggares lemm då han urinerade med stor koncentration mot en blomsterdekoration vid trotoaren. Hans vänner satt en bit bakom och beskådade hans utförande. Kanske skulle han visa dem ett nytt trick? Eller så behövde han bara tryckutjämna.
Jag satte mig på "Systrat&Bröder" för brunch - stans bästa! Bredvid mig satt människor.
Hm, killen framför mig vill jag minnas att jag sätt förut. Jag känner igen de där klarblå ögonen. Hur kommer det sig att vissa människor bara sätter sig på minnet utan ens medvetande?!
Men två andra snubbar på fiket fick mitt öra att vilja fokusera sig på just dem då de samtalade om arbete, och i synnerhet lön:
- Fan, han erbjöd mig jobb där uppe. Men ja, jamen jag fråga ju ändå vad jag skulle få. Jag bara; eh, hm, tack men kommer tillbaka när jag får göra samhällstjänst eller va fan som. Varför man jobba och inte komma upp över tusen på en dag?!
(Snubben kollar ner på sin väns grästligt gröna skor)
- Fan, kolla in skorna. De som köpte dem måste fan ha bra smak
- Haha, svarar hans vän.
- Du vet, de måste nog kostat en fyra, fem ggr mer än mina, en 2 kanske?!
(Baristan kommer ut för att plocka in disken)
- Fan, den balansen på att bära tallrikarna.
- Hade du inte pallat mannnen, svarar vännen.
Vidare satt jag och skrev på ett brev till en gammal brevvän i Italien:) Vi började brevväxla under fransklektionerna på högstadiet och höll kontakten i över fem år! Dock tog det slut av alla dess annledningar. Och nu, tre år senare, har jag bestämt mig för att försöka ta upp kontakten igen! Må brevet dimpa ner i rätt brevlåda!
Mamma ringde och samtalade en stund!
Efter stängning klockan femton tog jag cykeln och begav mig så sakta till jobbet. Busy kväll. Alla ville ha mig överrallt. Och som den jag är försöker jag också att vara överrallt. Dock hängde min hjärna inte med i slutet. Och efteråt gick jag där ifrån groggy: huvudverk och riktig illamående. Men jag lovade att dyka upp på jobbet imorgon igen. Utan illamående hade jag tänkt;)
En sådan dag, sådan dag.
Jag tror dock på hoppet in i det sista.