18:e Februari
Farmor lästa högt ut morgontidningen idag om att den 18:e februari var en dag då man Inte skulle gifta sig på. Man skulle heller inte resa några längre sträckor, och inga större affärer mellan två parter var att rekommendera.
Kl. 15 tog jag mig ner till Malmö för att hinna träna innan jag skulle träffa Gela! Kvart i fem satt jag fortfarande på ett tjugo minuter försenat tåg och småstudsade i tågsätet, smått frustrerad. När jag kom av tåget möttes jag av 32:an som vägrade stanna och plocka upp mig. När jag väl satt på en buss på väg till Nobeltorget hade den alla trafikljus emot sig. Jag joggade lätt till Enighet.
Våra tränare där varierar, och man vet aldrig vem man har. Har man otur är han 15 minuter sen, kanske tio, eller så är han där prick och straffar den som kommer försent med låta han/hon göra sit-ups och att ta säcken efteråt. Jag hoppades såklart på att han var försenad. Jag kom en kvart sen. Och såklart var det vår grymma tränare som höll i träningen som sa till mig att ta andra träningspasset istället. Nej, ursäkta, han gav mig en höger. Den träffade precis mellan mitt oerhört optimistiska jag och verkligheten. Hela spänningen jag haft i kroppen sen en timme tillbaka släppte, jag tog några djupa andetag och fälde en tår.
Det är i sådana stunder man kommer sig själv lite lärmre. Oplanerat, mot sin vilja, men ändå är det skönt. Ja, att komma på sig själv alltså.
På de planet känner jag mig så himla "tvådelad". För de övervägande gångerna är jag oftast lugn och tar det som de kommer. Har lätt till acceptans om något inte går som man tänkt, eller velat. Om något inte blir av; fine, vi tar det en annan gång. Om tåget blir försenat; fine, vi tar nästa buss som går. Jag övertalar mig själv varje gång att världen inte rasar om det inte blir som man tänkt sig. Men så kommer de där gångerna då det känns som det verkligen gör det. Bokstavligen. Har det med balansen där emellan att göra?! Det svåra med att känna av När man ska känna "frustration" eller inte?! Jag tänker på tågväntandet, hur många människor som kan stå och förbannas över ett tåg som inte kommer fram i tid. Medan jag står där och tänkera att det kanske finns en annledning till förseningen, och inget man kunde göra något åt. När folk blir sura över något, eller när Jag blir irriterad slås jag av tanken att jag inte alls är irriterad på en viss sak utan att det bara är mitt blodsocker som är lågt, och att jag behöver en banan. Är det såhär jag funkar, eller är det bara ett "enkelt" sätt för mig att förtränga något omedvetet?!
Okej, ni som känner mig. Känner jag mig själv rätt?!
Jag hade inte tagit med mig mina träningsskor, men trottsade reglerna, och gick in på gymet ändå.
Efteråt skulle jag hämta ut mina vriststöd. Såklart hade de beställt fel färg. Och får vänta en vecka till på nästa beställning.
Skönt att träffa Gela iaf som gav mig en stor uppdatering, pepp och gott skratt!:) Det får bara inte gå så långt mellan varje gång vi ses. Jag hinner förtränga allt som händer där emellan;)
Idag är det fredag!:)
Kram på er alla!
Jadu, det blir såhär när det är dåligt med jobb, man vågar inte säga upp sig och hitta något annat, utan stannar kvar. För det är trotsallt ett jobb! :(