Madeleine

Ja, jag undrar... Det är sällan, och åter sällan jag allvarligt skriver om detta oändliga, otroligt stora, ständigt närvarande, vare sig man vill eller ej, vet om det eller blundar för det;u kärlek. 
Som sin skugga följer den efter en. Ibland ser man den, ibland gör man ett tappert försök att bli av med den. Men den kommer alltid tillbaka framåt kvällningen. Den finns alltid där, tanken om den. Och ibland, om man är lyckligt lottad, kanske man till och med får tillfället att känna den.

Jag tror på tanken att varje människa man lär känna, om så bara för en kort period, eller bara för en kväll, så sätter den där människan ett märke i en. Kanske med ett intressant samtal; en beröring; ett hej. Eller kanske ännu värre; ett hej då. Tyvärr tror jag också att människor kan sätta djupare spår än så. Men hur lätt är Det att veta, efter att man väl hälsat på en person?!

Ibland kan jag känna en sådan otrolig frustration när jag tänker tillbaka på personer jag mött. Är det Därför jag tänker som jag gör?! Är det Därför jag Känner som jag gör i vissa situationer?! Är det därför jag har svårt för att komma människor nära, och jag menar, verkligen nära, på djupet, blotta mig själ (för jag har också en sådan må ni tro)?! Det finns speciellt En person som har satt sina spår, och som jag aldrig kommer att glömma av många anledningar. Men kan det verkligen vara så att En Enda person kan sätta ett så stort avtryck i själen; avtryck som sedan yttrar sig i svårigheter längre fram i livet?! 
Nästa person som kommer sätta sitt avtryck i mitt inre, vem kommer det bli?! 

Men kanske Ännu mer läskigt, vad är det för spår Jag satt hos andra?! Vill jag verkligen veta det?!