Freddy
Det är aldrig lätt att säga adjö. Särskilt inte till någon man tycker om. Igår morse åkte Freddy hem till Tyskland efter att ha studerat här på Malmö Högskola i ett halvår. På tisdagen träffade vi Emil och George i klassen, tog ett glas på Lilla Torg och snackade om allt och alla!:) Av killarna fick hon ett par älghorn att lägga i sin "Swedish box", som hon har:) Soo cute... 
Och ja, jag kommer att sakna henne.
Själva hej dåandet känns så otroligt konstigt. Man säger det där klassiska som "hej då", "hoppas allt går bra", "lycka till med allt", "safe journey home". Kanske man till och med säger "jag kommer sakna dig", "vi får se till att träffas en gång"..etc.
Och varje gång man säger så till personen i fråga säger man samtidigt till sig själv att man faktiskt menar det man säger. Jag KOMMER att sakna dig. Jag VILL att vi träffas igen..
Men hur lång tid går det ibland innan man plötsligt inte tänker på personen längre? När man inte längre känner något större behov utav att veta vad som händer i deras liv?
Jag tror att det såklart har att göra med hur stort intryck människan gjorde! Ju mer man varit med om tillsammans, ju mer skapas behovet av att vara närvarande i den människans liv.
Men ja, det är ju också en del av livet. Människor kommer och går i ens liv, och alla sätter sina fotspår i en på miljoners sätt.
Du har satt ett i mitt Freddy:)