Optimist javisst!
Det är bara så; jag är en riktig optimist och kommer att förbli det, på gott och på ont. Det ligger djupt förankrat inom mig, och jag bearbetar den onda delen jämt och ständigt.
Ta det Aldrig personligt om det skulle verka som att jag inte bryr mig om jag är sen till ett bestämt möte eller om jag glömmer bort att göra något. All optimism bottnar i så många och starka viljor att räcka till och medverka i så mycket!! Och helst på samma gång... Samtidigt går det ihopa med en stark vilja i att inte göra någon besviken..:/
Hm, vad kan detta bottna i?! Är det därför jag är så pass självständig av mig?! Att jag, samtidigt som jag inte tycker om att gör andra besvikna, på samma sätt inte vill göra mig själv besviken på mig själv?! För mig finns det inget värre än att göra någon besviken. Genom besvikenhet hos mig själv ser jag en svaghet och ett nederlag i mitt aggerande. Skulle någon vara arg på mig får jag mer en känsla av irritation på personen som blir det och tvingar mig i försvarsställning. Varav en besvikelse på mig får mig att känna ett personligt nederlag.
Tja, så känner jag bara. Gott eller ont, bra eller dåligt - who knows?! Det som räknas är hur pass 'bra' man förhåller sig till det, och att det negativa inte tar för stor del av ens liv och påverkar det till en allt för negativ miljö.
En gång en optimist; för evigt en optimist!:)
Stöddiga stadsduvor promenerar på gatorna, och vägrar veja från allt och alla,..
Ja, du har rätt i det du säger. Och ibland tar man det personligt i att du inte alltid dyker upp när man bestämt. :P Men, ibland finns det ursäkter, och ibland får man hoppas på att du faktiskt tänker på vad du missar om du inte kommer i tid ;) Haha, ibland får man bara inte vara för egoistisk, vissa situationer är trotts inte okej att inte dyka upp i tid till (dock vet jag att du inte gjort ngt sådan än, men jag blir fett lack om du tex stampar in på mitt bröllop, en halvtimme försenad!) haha