Självmord - en skam att prata om?!
På Din Gata på p3 talar de om självmord. 4 personer tar sitt liv i Sverige, varje dag. Varje dag. Och för varje person som tar sitt liv finns det familjer som drabbas. Ja, precis som sjukdomar som tar människor ifrån vårt jordeliv drabbas också där familjer. Men finns det ändå inte en liten skillnad här? Självmord. Att en människa tar sitt eget liv. En människa som inte längre finner mening med livet, som inte ser någon som helst anledning i att fortsatta sippra de syremolekyler som som behövs för hjärtat att fortsätta slå. Någonstans här var det något som blev fel. Någonstans här är det vi med människor som inte tar vårt ansvar som just medmänniska i vårt samhälle. Jag önskade också att vi talade mer om det.
Det droppar regn från himlen idag, men det är ju bara vatten:)
Allt som handlar om att må dåligt är skam. Folk skäms för att berätta att dem går hos psykologer, folk skäms som skadar sig, som döljer sina ärr, folk skäms som har en anhörig som mår dåligt. Tyvär är det inte accepterat i samhället. Jag har haft en sån diskussion med min syster en gång om självmord. Hon förstod inte alls hur FAN man kunde ta sitt liv, alla runt omkring. Men jag förstår, jag har själv känt precis så och som tur väl har jag inte tagit det där sista klivet, att göra slut på mitt liv. Men jag har många gånger känt att anledning inte finns där, och för dem som mår ännu sämre, så är det kanske det bästa. Vi har inte valt att få ett liv, men vi är skyldiga att försöka ta vara på det, och ibland finns det inte ens en anledning att göra det. ibland tänker jag på philip. han var en del i mitt liv (vårt) och nu finns han inte mer. Tänk när vi har återträff med vannaröd klassen, då kommer han inte finnas där :(