Jag erkänner en rädsla
Ibland blir jag rädd för mig själv.
Jag kom till ett seminarie i morse. Ett seminarie jag inte skulle på. Eftersom vi ska ha den när vi är uppe i Norge. Men, smarta jag hade skrivit in det i almanackan eftersom det stod på schemat. Schemat som inte stämde för min del på den punkten.
Nu kommer jag att erkänna en stor rädsla jag har. Den har ännu inte hunnit etablera sig i mitt inre. Men tanken finns där hos mig.
En tanke finns inte om man inte har funderat på den. Men det har jag gjort.
Tanken är tänkt, alltså finns den.
En nära släkting till mig har Alzheimers sjukdom, de annhörigas sjukdom. Och min acceptans till situationen har blivit större. Jag har accepterat det. Även om det ibland kan kännas svårt när man blir påmind om det.
Jag erkänner min rädsla över att jag själv kan komma att få denna sjukdom. Eftersom det är en sjukdom som dessvärre är ganska vanlig i släkten. Och jag har svårt att undvika tanken: tänk om den redan finns hos mig?
Inuti, likt ett frö som är sått under jord, och som inte syns förrän det kommer upp ur marken. Det kanske redan yttrar sig i mitt beteende? Det kanske ligger där omedvetet i mitt medvetna beteende? Medvetet men ändå omedvetet.
Är inte det en relativitet på livet så säg.
Jag vet att jag fumlar likt en nisse i mörkret. Men tanken finns där. Så, vad ska jag göra åt den?!