Min röst


...ständigt hör jag den när jag pratar, med mig själv och andra människor - min egen röst. Men, har ni tänkt på hur otroligt annorlunda det känns att få höra sin egen röst när man själv inte pratar? Ni vet dem där bandinspelningarna ens föräldrar gjorde när man var liten. Vare sig man gick med på dem eller inte så fick dem alltid sin vilja igenom och ett klipp där man stod utklädd till sin stora idol och vrålade allt vad man kunde i sin stora övertygelse om att man var bäst i världen på vad det nu var man gjorde. Ens föräldrars glädje var det enda som behövdes, och räknades, för att själv känna sig övertygad.

Det känns jätteläskigt att höra sin egen röst. Och jag själv får mig till att vilja lägga mig, ihopavikt på golvet, och tycka mest synd om mig själv som får genomlida det. Är det verkligen  jag låter??

Det är också intressant om det är så att man inte träffat en person utan enbart har fått höra röst och genom det får en uppfattning om hur personen är, i kombination med det personen säger så klart. Jag pratade med en kille i telefon vars dialekt var väldigt typisk med tanke på vart han kom ifrån. Dialekter gillas starkt! Det är ju så väldigt personligt och som man, i de flesta fall, inte kan göra så mycket åt om man absolut inte känner att man måste. 
Möter man en tystlåten person får man, mot sin vilja, möjligen för sig att personen skulle ha en blyghet i sin personlighet. Och därefter väljer man att bemöta personen på ett visst sätt i relation till hur man själv är som person och utgår ifrån det. Så enkelt är det egentligen. Men åh, så intressant. 

...

Den 3:e september vankas det bröllop mellan Johanna och Henrik:) Och ja, dem följer trenden med att uppdatera sina händelser inför bröllopet på en blogg!

God natt!



 



 

Kommentera här: