Vilken dag
Vilken dag, vilken dag... Jag såg till att vakna på boendet undertiden som jag jobbade. Duschade en boende, tvättade osv. Efter middagstid begav jag mig till Amnesty och bombaderades utav viktig information om medlemsrekrytering, hur dem aktivt arbetar inom organisationen och vad för resultat och lösningar det går att finna när man som medlem väljer att stödja det som Amnesty faktiskt står för, ställdes inför svåra dilemman angående MR och sattes lite på prov inför morgondagens provjobbande.
Mobilen plingade till och överraskade mig glatt med två meddelanden. Ena plingen var om jobb på fredag. Det går bra nu. Om det andra säger jag inte.
Så snabbt jag kunde, efter att klockan slagit sjutton, tog jag cykeln till Ribban. Jag kom på mig själv att inte vara fullt så hemma i staden Malmö (som jag trodde) att jag vet den smartaste och snabbaste vägen från Värnhem till Ribban - någon som vet?!
I rusningstrafik känns det dock som att alla vägar är omöjliga att göra fullt lagliga att färdas på. Är det inte filreglering som sker, så är det sega cyklister som inte har treans växel (dock klarar jag mig fint med två) eller fotgängare som inte vet var gränsen mellan cykelbana och gångbana går. Eller så tycker dem helt enkelt bara om att dagdrömma. Och den tanken är ju fin!
Halv sex hoppade jag i vattnet. Tio över sju var jag uppe igen. Och jag hoppas jag fick några simmare till större insikt om sin egen funktion i vattnet.
Insikt är den grundläggande vägen till vilja.
Vid åttatiden stannade jag till utanför Viktoriateatern där två unga kvinnor stod uppe på balkongen och framförde egenkomponerad musik med slagverk och tenorsax som sällskap i, för det mesta, samklang med deras egna röster.
Kvar över åtta satt jag på Barista och läste igenom och sammanfattade de två kompendium jag ska ha läst tills imorgon. Plus ett eget manus jag själv ska ha komponerat!
...
Och ja, min bror kom med i Blåslandslaget till sommaren - wiiiee för hans skull!!:)
Må bästa saken ske med den mening det är ämnat att göra:)