"Captain, where should I go - please"
Filmen som alla har sett. Filmen som alla vet handlingen på - Titanic.
Jag minns att jag såg den tillsammans med en kompis och min mormor och morfar på mellanstadiet. Biosalongen var fullsat, och vi satt på första raden med filmduken upptryckt mot näsan. Ögonen fick vandra från vänster till höger för att hänga med i textningen då min engelska inte hunnit bli så välutvecklad.
Utan att suprisera slutet vet vi alla att oceanångaren åkte på ett isberg och sjönk. På båten utbryts panik hos de över tvåtusen passagerarna. I en filmsekvens frågar en ung kvinna från 3:e klass med ett barn i famnen självaste kaptenen om vart hon ska ta vägen.
- "Captain, captain. Where should I go - please!"
Runt om oss finner vi människor som man alltid kan fråga om saker vi vil få svar på. Och på något sätt förväntar vi oss att det alltid ska finnas någon till hands som alltid har svar på tal.
Men vad händer med oss när det inte finns någon nära till hands att fråga? Jag kan tycka att vi är väldigt bortskämda med att vara medveten om att det alltid finns någon att fråga, och som alltid verkar ha ett svar på allt. Dock såklart inte alltid. Men väldigt, väldigt ofta.
Men vad händer med oss när vi står där handfallna och inte har möjlighet att fråga någon om råd, eller om det rätta svaret? Ju mer kunskap vi som enskilda individer samlar på oss desto bättre blir det för vår överlevnad.
Simple as it sounds?
Såklart inte.