Två dagar efter en väldigt känslosam dag
Mina tårar slutade inte efter klockan 15 på min födelsedag, då jag skrev sist...
Halv fyra tog jag mig mot centralstationen för att ta tåget hem hem! Väl där möttes jag av folk, mycket folk. Ståendes på perrongen med globögon och hängande miner.
Signalfel.
Fck för skånetrafiken, eller vems fel det nu var.
Inställda tåg, tåg som ändrade spår och tåg som skulle anlända senare än väntat.
När jag ringde mamma och förklarade läget fick jag reda på att min morfar åkt in till sjukhuset för kärlkramp, och dem ville ha honom över natten för observation. Jag kunde inte hålla igen. Tårarna började rinna medans jag hade mamma i luren och på en perrong fylld av människor i frustration och uppgivenhet.
Men, jag tog mig till Lund och lyckades möta upp min vän Jacob på stationen. Och vid sju-tiden anlände jag hem till ett hus fyllt med vänner, nära och kära. Den känslan man får i kroppen då är så underbar, och ger en utav dem mest ultimata sinnesstämningarna man kan tänka sig!
Vänner som kom med stora leenden mot en. Farmor kom vankandes fram med ett kuvert i handen. Mormor kom med en solrosplanta, planterad i stor, grön kruka, i handen och rökte den över till mig. -"Är det hon som ska ha den", viskade hon till mamma. Men jag slog bort det jag nyss hört och såg bara hennes leende när hon gick mot mig; en sol från en sol. Hon var så söt, så fin!
Kvällen var jättefin! Och när mamma kom ut med marrängswissen till kaffet kändes det som om jag firade min tio årsdag på nytt! Nostalgi på ett härligt vis;)
...
Kvällen blev mörk. Och fjärde gången jag kom att gråta var när mamma skulle med mormor hem för att sova där över natten. Hon var trött. Mormor alltså. Och med tröttheten kommer oron smygande. Precis som för ett trött litet barn som börjar gråta och gnälla. Mormor blev orolig, ledsen och förvirrad, så hjälplös i den värld som hon befinner sig i. Och ingen kan hjälpa henne. Så känns det i alla fall. Vi gör alla så gott i kan i alla fall i den situation som skapats, det finns det inget tvivel om. Men den där hjälplösheten som man både ser hon mormor och som man själv känner, den är svår att undvika att känna. Jag grät när dem körde. Kramade om pappa. För närhet är det enda som i alla fall lyckas dämpa hjälplösheten.
För både mamma och mig är detta vardagsmat när man dagligen tar hand om människor vars sinne inte är till hundra procent närvarande. När man får hjälpa damer som tror att dem är tio år och ska till skolan, som ständigt undrar om det är här man får bo och om middagen är betald. Där man ena morgonen är en ängel som hjälper dem med sin hygien; dagen efter är man djävulen och har kommit för att straffa dem för deras synder i livet.
Men, den erfarenheten hjälper inte mig när det kommer till min egen mormor...