När du får resa mitt barn


När du får resa mitt barn
lär du dig
att alla åkrar
inte doftar likadant när det regnar
och att himlen och stjärnorna
ändrar både färg och form
Du lär dig också
att ekot av dina steg
låter annorlunda
och doften av din kropp
anpassar sig till vädret
Och du ömsar skinn
som ormar
Med din rädsla över axeln
får du se skillnaden i landskap
i klangen hos rösterna
i smaken hos maten
och även i sättet att älska
Kanske möter du på din resa
mellan stäpp och prärie
ett spår av ditt ursprung
ett spår av
det folk som var ditt

/


Jag är så otroligt kär i denna dikt!

 Inga "du-får-vara-på-din-vakt-uppmaningar", "är-du-inte-rädd?-frågor"  eller "varför-beblanda-sig-med-det-okända-inställningar".

Nej, denna dikt känns, för mig, så ärlig, levande och tidslös på något sätt. Som en förälder som berättar för sitt barn hur världen där ute ter sig, olik den värld vi redan känner till. Det sker inte på ett sätt som skulle försöka skrämma en, utan som får en till beundran och nyfikenhet, men med uppmaning till eftertanke och att bära med sig respekt när man ger sig ut på äventyr i den okända världen.


Och nej, jag är inte rädd för att åka själv, även om sällskap såklart hade varit väldigt fint! Och nej, jag åker inte enbart för att fly från verkligheten eller för att hitta mig själv.
Jag åker i ren nyfikenhet på livet, världen och människorna i den.
Jag tror på ett utvecklande jag och inte ett förändrande jag.
Jag tror och på en kraft som spirar inom oss alla, och som tar olika lång tid för var och en att finna kunskap om hur man använder sig utav den.
I livets,
kärlekens
och den eviga nyfikenhetens tro.
...Amen?!


Om exakt en vecka befinner jag mig i Berlin, 
och jag bara längtar...
   

Kommentera här: