Älskade mormor
Idag begravdes mormor på Norra Mellbys kyrkogård. Och jag önskade inget annat än att få vara där för ett sista farväl... Dock skrev jag ett brev som prästen kom att läsa upp under minnesstunden!
Och snart ska jag skypa med mamma och pappa, så jag får höra hur dagen har varit..!
...
Älskade mormor...
Vi träffades en eftermiddag strax före midsommar, och jag gav dig ett foto utav dig och mig taget under en utflykt till Helsingborg som vi gjorde för några år sedan, bara du och jag mormor. Det kändes alltid lika speciell när vi åkte iväg på våra utflykter tillsammans, och att bara få vara vi två.
Ansiktena på fotot sade dig ingenting. Och jag jag var inte förvånad.
Jag målade dina naglar rosa, och du kände doften utav nagellack och log. Jag blev alldeles varm inombord. Du kände igen doften utav nagellack. Och inget gjorde mig så glad som ett tecken på att du mindes.
Minnen skapas för att kunna hålla kvar de värdefulla känslor och upplevelser man haft tillsammans. Och ditt minnet utav doften av nagellack gav mig ett tecken att du fortfarande var du.
För trotts din sjukdom har du alltid varit du.
Jag tror att vår största rädsla i livet är att förlora sitt minne. Men något som du hjälpt mig att komma till insikt med under de senaste åren mormor, är hur vi kan ta till vara på våra minnen genom att hålla dem vid liv. Och hur jag kommer att försöka hålla minnet utav dig vid liv får kommande stunder avgöra.
Men så länge jag kan avsluta med meningen "så som mormor alltid brukade göra.." så vet jag att jag är på rätt spår.
Det mötet före midsommar kom att bli vårt sista. Och det finns inget jag sörjer i det, förutom min egen sorg att inte längre få hålla om dig.
Genom din sjukdom har vi alla gråtit floder utav ledsna tårar; vi har suckat djupt utav hopplöshet; vi har
bitit oss själva i armen utav vrede och frustration; vi har skrattat tills glädjetårar flödat; vi har känt innerlig glädje för varje stund vi fått känna av din närvaro.
Nu har du dock äntligen fått frid i själen, och jag önskade inget annat än att du skulle få just det, frid.Och som barnbarn fick du oss alltid känna att vi var speciella, och du gav oss den kärlek som en mormor bara ger så där självklart och gränslöst.
Kvar lämnar du ovärderliga minnen som jag lovar att göra mitt bästa i att försöka hålla vid liv...
