Mormor
Mormor, vad hände?
Ingen vet.
Ingen vet vad som hände i ditt stilla sinne.
Ingen vet hur dina tankar snurrade där du satt vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Kände du igen grannarna som vinkade till dig? Eller vinkade du bara tillbaka i artighet?
När vänner hälsade på dig, var ansiktena kända, möjligen bekanta, eller var dem nya för dig varje gång?
När jag märkte att du inte längre lyssnade på vad jag sade, och ditt ansikte blev frågande, vilse i blicken - vad var det som plötsligt hände?
När det ända du ville var att komma hem, fastän du redan var hemma - vad fattades?
När du hällde upp frysta grönsaker på kakfatet - hur tänkte du?
När du vankade fram och tillbaka, plockade och pysslade i din ensamhet - vad tänkte du på?
...
Genom din sjukdom har vi alla gråtit floder utav ledsna tårar; vi har suckat djupt utav hopplöshet; vi har bitit oss själva i armen utav vrede och frustration; vi har skrattat tills glädjetårar flödat; vi har känt innerlig glädje för varje stund vi fått känna av din närvaro.
Och som regnet plötsligt slår till under monsunperioden, slog något till under din sömn och avslutade ditt liv här på jorden. Men det var alzheimern tog dig ifrån oss, och när ditt minne sakta började vackla med tiden försvann du..
Någonstans vill jag känna att du inom dig var otroligt medveten om vad som hände omkring dig, med dig och inom dig. Du hade bara inte kontrollen över det.
Nu har du dock äntligen fått frid, och trotts alla tårar som runnit ner från mina kinder så önskade jag dig inget annat än att du skulle få just det, frid.
Och som alla samtal du alltid tog så god tid på dig att avsluta, fick också dina kära omkring dig tid för att säga adjö i processen utav din sjukdom.
...
Jag minns hur lång tid det alltid tog att lägga på luren efter att du ringt då du alltid tog god tid på dig att avsluta ett samtal:"var rädd om dig", "ring om det är något", "ring när du kommit hem/fram", "vi hörs igen", "hejdå med dig", "hej då, hej.." - som om varje avsked vore ett sista. Nu saknar jag inget mer än just de långa avsluten på samtalen.
Du glömde aldrig ens namnsdag, och ringde alltid och gratulerade!
Din klädgarderob var vår lekplats, och vi älskade att klä ut oss i dina kläder, klackskor och linda dina stora, färgglada sjalar om oss. På somrarna när vi lekte i Trollebo kom du alltid ut med saft och hembakade bullar fint upplagt på kakfatet.
Prydnadstomtarna vi fick varje julafton... Kläderna du köpt till oss efter dina bussresor till Ullared...
När våren kom och vitsipporna blommade på backen var det ett måste att tillsammans gå ut i skogen och plocka ett fång.
Så många minnen...
Som barnbarn fick du oss alltid känna att vi var speciella, och du gav oss den kärlek som en mormor bara ger så där självklart och gränslöst..
Självklar och gränslös kärlek till dig...
Vila i frid, mormor!
<3. vackert.