The sweetest Eva I have known...
I got a message today from my dear friend and old colleague who told me that the old lady who I had attended to during work had passed away the same day I arrived in India.
When I took care of her she was always very religious of not bothering the staff too much. She wanted to do alot of things on her own. Even if she needed our help sometimes. 
I told her several times that she was the reason I had a job;) And then she'd always laughed..
She had been working as a midwife during the most of her working years, and she is one of the reason I have give my thoughts to do the same... 
I will never forget the last conversation we had... She sat in her sofa, the way she'd always done after every meal, it was a bit difficult to hear her voice, but the only think she wanted to talk aboute and the questions she had was aboute my trip to India.
And just the thought that she died when I arrived here..
I will never forget you, cause you will always have a place in my heart:)
Rest in peace...



Today I should have been at the admission hall to go through my
application. But because of my early arriving to Manipal, everything has already been made. I hope... Tomorrow is my first day at schoool, or It'll be an orientation day to get all useful information before our studies begin.
Yesterday evening I had the chance to talk to my roomie! And she is soooo sweeet and friendly:) We talked for hours, and ofcours I had a lot of questions, but she is so polite and helpful with aswering my questions!
I had one BIG question aboute suitable wearing at school (I've got the feeling that they are very picky of what is suitable, or not), and she told me to go to the Big Bazar in Udupi!
So this day I took the richshaw to Udupi, and had some shoping made;)
The thing with shoping in India is that you kind of learn to make fast desitions. No waiting or time for own thoughts her, oh no... But that was the good thing aboute the Big Bazar. When you could wounder around in your own thoughts, what color would fit with the skirt, do I like that one or the other one etc...
And they literal eat the food with their hands!! Sitting there playing, mixing the rice with the sause, and put it in their mouth. The women do it more with good manners though;)
I doo like to try out new things. How els will you know if you like it or not? And the food, this far, is just delicious:) And I loove masala. Exept for drinking it as a soda. The soda here is sooo much sweeter than coke...!! And I don't even like coke because of it's sweetnes...
So I bought some kurtises and leggins and hope that'll be appropriate enough to wear at school. Maybe there will be a photo;) Anyhow I'll be sweat...



Paperworks are finaly done, I hope;)
I've had some time to read Shantaram. The book is aboute Lin, a man who escape from an prisson in Australia and travels to India, and aboute his thoughts and trials to adapt in the so very diferent culture. And there are so many connections when I read it,  so I guess it's really suitable to read it while I am here;) Additional while reading in english, and that is also the reason I've started to do my bloging in english. To get the languague going;)
Something I quite soon happend to give a notic when I got to India, was the indians way of wriggling with their heads while speaking! And the same think was mentioned in the book.
"Graduately, I realised that the wriggle of the head was a signal to others that carried an amiable and disarming message: I'm a peaceful man. I don't mean any harm." (Shantaram, 2012, p.107)
That very insignificant way of bodylanguage, I must agree with Lin, must be the key of communication with the indian people:) And I've started to use it, already;)
Yesterday I had some clother shoped, but I believe I have to go to Udupi to find some more places to do more. And I've started to get a gripp of the city and the campus area, I hope at least. 
My romie arrived early this morning. And I was glad to know she's in her third year of B.Sc Nursing:) In the morning she had do head of to her first class, but I hope to "pump out" more information from her during our studies:)
I met the Dean of College of Nursing this morning to get my bonafied certificate. She was very friendly (as the most of the staff are:)) and gave me basic information aboute the school and my class. How I, as a forigner, should give extra notic for understanding all the given information. If not I shouldn't be afraid of asking questions! After she had given me the information and the papers I somehow felt really calme. Even though she had told me aboute the possible difficulites in understanding all the knowledge during classes, somewhere insida me a voice told me that as long as I am not affraid of asking questions I'll manage just fine. There will be alot of problems, tons of then. But don't let the fear come in between!!

Time for some chai:)



Final Admission:)
As soon as I felt the very sweet taste in my mouth, I remember the very words Nipun had told me. If you don't tell them they'll add suggar and ice into the juice!! I'll make sure to remember that next time;)
And they didn't served chai at the restaurant,..had I arrived in an other country??! Okey, so I had to order a coffee then. And when I got it half of the liquid was milk, and the rest was suggar - where was the coffee??
Today, saturday, the day was mostl aboute paper works. And after a lot of signings here and there I got the final admission. I guess I'll never forgett my roll number, OR my name "written as in passport" after this day.
Today it also hit me how many things that needs to be done, and how happy I am arriving this early to Manipal to get enough time to fix things!
I also got a new indian phonenumber. When I told the guy in the store that I wanted a Vodaphone sim-card, he shouted at an other guy to come and help me. And after some signings on papers, photocopies and my passport that was sent from person to person the guy finaly handle me a sim-card. A yellow one.
- But I was askin for Vodaphone??!
And the guy looked at me with his dejected face expression. And so I have hime some time to tell me aboute all the benefits This card had that the other one hadn't.
And for the once who know me..why should I care more of witch phone copany to choose when I am in India, then if I would be home. Well, prpbably because I'll be spending more time to call back home, and for that matter my phone bills might get a chock. But still, no.
So I accepted the card, and left. Just happy of having an Indien phonenumber.
This saturday evening I thought I would have internet connection in my room. But that also gave me an surprice when they told me that I need to pay 400Rs/month of getting it. So we'll se how I solve that one.
Instead I spent my evening drinking Masala chai while listening to Tania Wayra.
Thanks a million for the CD I got!! Your voice and the words make me feel less lonely!:)


Next stop Manipal
Ish... We had to wake up around six in the morning for catching the first bus going to Margao, and the train to Udupi was around fifty minutes late. You didn't know aboute it Nipun, but some tears got stuck in my throat, while entering the train..
The interesting thing with traveling by train in India is that no one tells you when you are aboute to arrive at the city or town where you wanna hit the road. So this thing makes the journey a little more nerverous. Cause the last thing you wanna do is to miss your stop!! 
So, now I was on my own. Not that I havn't been alone on the road before. But after had been soo well taken cared of from the first moment I arrived in India, I suddenly felt a bit lonely in the crowded, AC coach.
No one neare me who could explain the menue at the restaurant; to help me pay the reasonable price in the store; to remind me NOT to forgett to grab all my belongings..
Instead, I have to think of asking the right questions to people around me to get the answer I need!
You taught me some Hindi; how to eat like an indien; when the train arrive at the platform be readdy to hurry on; you tried to make me understand some of the millions unwritten rules, the culture, in this country. Though most of it will take years for me to even understand and to apply.
Thank you so much Nipun!!!
I arrived to Manipal, and after some paper work I got my room at the Old Chandrashekar Hostel. The name of the hostel will take some time for me to pronounce.
Took a shower, and hed out to get some food. Feelt really strange eating alone..
But after all new impressions after that day, I got a reallly deep sleep,..


Och sa var man 24 bast...
Idag vaknade jag med ett lite extra stort leende:) Dagen innan sade jag till Nipun att jag skulle ta en extra lang dusch pa min fodelsedag. Sa nar jag vaknade till var det forsta som Nipun bad mig att stalla mig i duschen, om jag nu skulle ta tiiiid pa mig:P
Fodelsedagen borjade med frukost pa Cheeky Chapatti (som blev lite av vart stammisstalle), lite Fb (Tack sa ("v")-ligt for alla gratulationer jafg fick!! Dem varmde extra mycket har borta:)) och nagra ol pa eftermiddagen nere vid stranden med den underbara utsikten over havet:)
Middag pa restaurangen igen, och, som vanligt under monsunperioden, sa gick strommen i lokalen. Fast ur morkret denna gang kom en levande-ljus-dekorerad chokladtarta, och jag blev valdigt glatt overraskad utav Nipuns pahitt:) Lite tartkalas, och alla i restaurangen blev bjudna!

En valdigt lugn och skon fodelsedag! Men bara att fa fira den i Goa kandes helt fantastiskt:)
Love to you Nipun for beeing there with me:)


Moped ride
Idag tog vi en moppetur genom det fantastiska, gröna goa upp mot Panaji!! Något speciellt att upptäcka Goa på cyckel, och sååå härligt att känna den svala vinden i värmen;) Och aningen läskigt när man kommer på moped i den kaosartade trafiken... Vänstertrafik är ingen fara, så länge jag inte kör själv antar jag;)
Fler turer lär komma;)


Vaknade imorse utav att det ösregnade ute. Och när man öppnar fönstret för att känna på vädret är det lika varmt ute som det är inne; en annorlunda känsla som man inte alls är van vid.
Efter en natt på ett öde Colva tog vi oss till ett liiite mer händelserikt och vackert Palolem! Nipun har varit i Goa några gånger förut, och jag förstår varför han dras hit;)
Om dagarna vandrar vi stränderna fram och tillbaka, badar i Arabiska havet, spelar spel, fotar den fantastiska omgivningen, äter och dricker gott.... 
Hälsningar från Nipun och mig!!:)


Nattåg till Goa, och jag sov överraskande bra på britsen på tåget som var fullsatt utav, mestadels, män.
Och efter ett bra befolkat Mumbai, var det skönt att komma till ett mindre befolkat Goa, och med en befolkning som är vana vid lite mer "lättklädda" turister på gatorna;)
Duschen, efter gårdagskvällen långa Richshaw-tur och natten på tåget, var himelsk! Jag börjar vänja mig, och faktiskt föredra, de kalla duscharna här;)


Another day in Mumbai
Andra dagen i Mumbai tog vi en heldag i Nationalparken Sanjay Gandih! Det är svårt att tänka sig att där finns en stor park mitt i staden, som ett Mumbais' Central Park;) Det räckte med en enda dag i storstadens oljud och trafikkaos för att längta till skogens lugn och ro.
 Mot kvällen sade vi tack och hej till vår värd, och begav oss till nattåget mot Goa! All lokaltrafik hade tydligen denna dag gått i strejk. Så det fick bli Rickhaw genom hela staden mot tåget, vilket blev en
2½ timmes lång, bumpig resa..massgetrip, indeed;)
Efter endast två dagar i Indien har jag redan hunnit fälla tårar vid två tillfällen. Första gången var utav skratt när Nipun och jag chillade i lägenheten. Haha, han är allt en liten spjuver;)
Efter en hektisk resa på väg till stationen hann vi ändå i god tid till nattåget.
Väl medveten om det linne jag hade på mig, och alla blickar som ständigt faller på mig, blev jag tillsagt att ta på mig lite mer. Och av någon annledning slog den kommentaren så hårt i min  lilla självständiga själ att jag inte kunde hejda mina tårar. Var det principskälen i mig som fick sig ett nyp i armen?
Sedan dag 1 har jag redan börjar ifrågasätta vårt sätt att tänka och leva i väst. Saker som vi gör samma, fast på olika sätt på grund utav olika annledningar.
Nipun bad mig att skriva upp alla frågor som dyker upp i huvudet så att jag inte glömmer dem, och så att jag senare kanske kan försöka leta reda på svaren till dem:)
Men, förutom en hel del myggbett på ben och armar mår jag väldigt, väldigt bra:)
Efter en liten uppdatering har jag fått höra att sommaren börjar komma på riktigt till Sveariket!! Njuuut, och hoppas att ni alla mår bra där hemma:)


Klockan ar 05.30. Luften ar sa dar aklickt fuktig att kladerna klibbar sig fast pa kroppen. Men med 20kg paryggenoch 7kg pa magen har jag inte sa mycket val an att fortsatta ga mot utgangen och ut fran flyglpatsen.
Mumbai. Omg. Nu ar jaghar. Antligen? Redan? Ar det sant?
Jag motte upp Nipun som planerat, och tog en bestalld Rickhawk mot var host. Pa vagen dit stannade vi till vid ett "chai stalle" och drack chai medan chaufforen tvattade sitt fordon. Bil vet jag inte om man kan kalla dem. Valdigt fiffigt transportmedel i alla fall:)
Sa dar satt man plotsligt och drack te med Nipun, mitt i Mumbai emtidig torsdagsmorgon. "Not like having a coffee at cafe at home I guess?"
Nej, men tanken slog mig direkt; kaffe pa Coffee Point hemma i Malmo, eller en Chai sittandes pa en stalstallning i Mumbai. Oberoende plats i varlden smakar det man dricker som bast i fint sallskap! Kanslan dar pa stalstallningen var obeskrivligt underbar.
Jag var valdigt trott, glad att traffa Nipun och upprymd over att vara i Indien.
Vi kom hem till var host, en valdigt trevlig kvinna, Och efter att jag fatt sova nagra timmat tog vi oss ut i staden.
Luften ar klibbig. Trafiken ar kaos. Manniskorna ar manga. Gatorna ar smutsiga. Tagen ar standigt fullproppade. Hmmmm...mycket som sags om Indien tycks stamma ganska bra:)
Efter en hel dag ute i stadens kaos sov jag drommande gott nar natten kom...


Sista dagen i Sverige...
Efter en intensiv gårdag kom jag till slut hem till Sösdala för middag med familjen:) Mamma hade gjort inbakad lax med grönsaksröra, och tååååååårta till efterrätt!! Lite för att också fira min födelsedag som jag kommer fira i Indien...;)
Och vid midnatt ringde vi Andreas i Texas så vi fick byta några ord med honom:)
Idag är det bara packa upp och packa om som gäller. Eller, inte bara det... Isabella och Emma kommer också hem till mig. Och så ska jag träffa mormor... Och sätta in pengar på kontot, och växla lite turkiska liren... Tja, och där emellan prata med mamma och pappa och ge dem all info dem vill ha;) Inte så bara inte... Ska försöka att missa så lite som möjligt.
Och just det, en önskan hade också varit att hinna ta blodprov på vårdcentralen så att min blodgrupp blir tillkännagiven!!! Ingen central har velat sticka mig än... Ska det vara så svårt??


Avskedshelg, indeed...
I förmiddags sade jag hejdå till Louise efter uuutsökt pannkaksfrukost! Fan vad jag kommer sakna hänget med dig och CLUB LIVING, och alla våra samtal om hur arga och besvikna vi varit på alla pojkar...haha!!  YEA MAN!!
Och därefter träffade jag mina föräldrar för att tömma rummet.
Nu sitter jag på Barista och har precis sagt hejdå till Taniavännen. Fan vad jag kommer sakna våra flummiga samtal om livet och ens val man gör i det. Och det ligger nog något i det du sa till mig idag. Kanske är det så att jag också gör en inre resa...
Du är den bästa tidsoptimist jag har i mitt liiiiv!!!
Det flummigaste hände när jag precis kom till Barista idag. En frilandsjournalist från tidningen Entré ville göra en liten intervju om vad jag gör på Entré idag. Och det slutade med att hon blev mer intresserad utav min resa till Indien. Så hon tog min mejl, och kanske hör hon av sig och kollat hur det går för mig!:) Hihi!!
Det finns inget bra sätt att säga hejdå. Det är bara att konstatera efter dessa dagar.
Hejdå till vänner, hejdå till arbetskamrater, hejdå till kära vårdtagare, hejdå till lägenheten, hejdå till Malmö...
Ja, var inte detta en avskedshelg så säg... Dock vill jag se det som att tyngden i ett 'hej då' också visar på hur mycket kärlek det finns i sitt avsked.
Skälet till min styrka i att jag våga råka ligger i kärleken och tryggheten jag känner hos min familj och alla vänner jag har omkring mig. Så är det bara. Ni är den sanna styrka i mig. Utan er finns det ingen vettig annledning att våga leva sitt liv, och att våga utforsta det.
Nu säger jag HEJ DÅ MALMÖ..................!!!!!!!!!!!!!!!


Nu börjar det kännas faktiskt,...
Jobbade torsdags kväll, och sade hejdå till några kära arbetskamrater... Tänk så mycket man samtalat om både det ena och det andra, som extramammor allihopa, och dem har varit så fina:)
Efter jobbet cyklade jag ner till Västra Hamnen, och tog ett dopp i vattnet!
Bara havet och jag:)
Och det var skönt, väldigt skönt faktiskt...


För några dagar sedan fick jag ett mejl från Internation Admission med en väl strukturerad informationslapp inför inskrivningen till skolan den 31 Juli! Med allt från rekommenderade vaccinationer till behövliga bankpapper att medtaga för att kunna öppna ett bankkonto, karta över Universitetet och välkomstbrev. Än så länga är jag mäkta imponerad utav organisationen på Manipal University!!
En annan sak som gjorde mig mäkta imponerad är denna musikern:)


"Sometimes to lose balance for love is part of living balanced life."
/ Ketut, from the movie Eat, Pray, Love


Loppis och hopp i havet under soliga söndagen
8.30 kom Sabbe och hämtade upp mig och mina grejor och körde till drottningtorget, redo för loppis:)
Solen gassade som bara den. Och utöver de småslantar vi fick ihopa fick vi också en fin solbränna, och lite solsting;) Inte så konstigt efter närmare sex timmar i solen...
Lite senare drog vi till Västra Hamnen och tog ett första dopp i havet för detta året! Vilken sommarvärme vi haft idag, Skåne:)
Ifrån havet tog jag en skön promenad hemåt. Och under den var det många känslor som kom över mig, vilket frigjorde några tårar som föll ner för mina kinder. Kanske var den utlösande faktorn tanken på alla dem jag träffat de senaste dagarna och att jag inte kommer ha möjlighet att träffa dem på ett bra tag, och att det slår mig mer och mer att dagarna  till min resedag faktiskt springer iväg. Tiden man spenderar tillsammans med vänner och familj, nära och kära, dem är inte oändliga till sitt antal. Och när man känner att dagar försvinner, eller att dem helt enkelt räknas ner, så vill man inget annat än stoppa dem. Men samtidigt vill man också låta dagar springa iväg utav andra annledningar. Som exempelvis med annledningen till att jag just bara lääängtar tills jag reser igen!! Och att få påbörja ett helt nytt liv, i en helt ny värld!!
Det pratades mycket om filmen "Eat, Pray, Love" idag med Julia Roberts i huvudrollen. Och ikväll är en sådan dag då det inte finns en mer passande film att se på än just den!! Så jag stack inom filmbutiken och lånade med mig den, och hade tänkt se den nu:)


"Det är inte det att kärlek är omöjligt i vår värld. Tvärt om, kärleken är blott alltför möjlig. Omöjliga är våran uppfattning om den."
/ Theodor Kallifatides, ur boken Kärleken


Chill lördag går också bra!
Vaknade till ljudet av regnet som droppade på fönsterbläcket. Och det är helt okej idag. Min hals är inte helt hundra. Så ingen träning för mig idag. Vid middagstid tog jag en promenad till Möllan och köpte lite frukt, och jordgubbar från Vinslöv för 10:-/litern! Ja, nu börjar det bli vettigt pris på dem;) 
Var sedan hemma och chillade och fortsatte på min fotobok!
Är nu hemma hos Lousie och chillar:)
Imorgon väntar loppis på drottningtorget - kom och köp!!


Nogersund, och Hejdå
Vid gårdagens middag tog jag tåget upp till Blekinge för att träffa mormors syster Nanna ute i idyllens Nogersund! Och det känndes så fint att få träffa henne igen; pigg och glad som hon var:) Och efter att ha druckit lite kaffe och ätit jordgubbar träffade jag Manne och vi tog oss in till Sölvesborg, och Killebommarknaden. Och även där fick jag glädjen att träffa lite släktingar i form utav mammas kusin:) Tiden sprang iväg, och tåget kom in så där överraskat tidigt till perrongen, just i den stund då jag ville säga hur mycket jag tycker om honom för just den han är. Hur dumsnäll han än må vara:)
Inatt sade jag hej då till min bror som åker sin väg till Texas, USA, på Orkesterturnéring med Röke Blås... Han kan inte åka iväg med ett bättre organiserat sällskap;) Så ack vad han är i goda händer under sin livs längsta resa:) Men det kändes minst sagt konstigt att säga hej då till honom, när jag också snart kommer att åka iväg på mitt livs längsta resa..
Är han inte slående stilig, så säg!:)


Så, efter tio dagar ifrån Malmö kom jag hem till ett unket och innestängt rum, ett kök i kaos och med min genomdöda basilikaplanta i fönsterkarmen..:/ Glömde visst säga till Carro att vattna min lilla raring. Skam på mig!
Kom hem på morgonkvisten, tvättade en massa och sedan bar det iväg till jobbet, och tillbaka till verkligheten!
Från en vecka med gött väder, skön musik och häng, uteslutande träning, oregelbundet matintag och obegränsat flöde starkare drycker till jobb, träning, tidsprioritering och vetegräs - steget är stort. Men ärligt talat har dem båda sin charm;) Det ena göder det andra. Utan jobb får man ingen semester så som som dagens samhälle ser ut. Ibland skulle jag dock vilja ha den där inställningen som många i östländerna verkar ha. Att kunna unna sig något utan att känna skam för det. Varför ska man behöva göra sig förtjänt utav sin ledighet?!
Peace&Love var lika sköön som alltid!:) Enda skillnaden var att jag denna gången hade sällskap med mig! VIlket var väldigt skönt, för veckan började ganska seegt, och var inte så himla energiladdad inför veckan som jag hade hoppats på! Och jag inte den heller som försöker hitta sätt att peppa igång mig själv, utan att det får komma som det kommer. Andra kvällen sov jag till och med två timmar (!!) på kvällen innan Emma och Anita fick  med mig till kvällens sista spelning med Winnerbäck. Nätterna blev inte så himla sena heller. I säng runt tre-tiden varje kväll. Och efter halva festivalen bytte vi ut vårt "Fantastic Four-tält"
till "Ålderdomshemmet, +23", vilket kändes mer passande för oss!!:D
Aldrig har jag nog haft denna känsla av att känna mig så "gammal" som under denna festival. Inte i någon negativ mening för det! Men att saker som förut jag vet hade roat mig, inte gör det längre. Simple as that. Hellre att lägga sig i tid och vakna vid middagstid, skönt utvilad utan någon huvudverk än att fumla runt bland fulla 16åringar och vakna upp i en annans tält beredd redo förspypåsen, och ha lika kul ändå! Lugna kampingen nästa år?!:)
Och så himla skönt det var att dansa loss och bara njuter utav musiken som flödade genom mina öron!:)
Lite blandade godbitar från festivalens höjdpunkter och musiken som  jag aldrig ville skulle ta sluuuut!!