Att offra
Jag kom till en insikt idag. Och ja, den må låta aningen simpel. Men för mig är det en stor sådan. Jag hade ett samtal med en utav våra lärare idag efter sista lektionen. Hon frågade mig hur jag mådde, och min trötthet efter en intensiv vecka (veckor) gick inte att försöka dölja. Jag berättade om hur mäktigt jag finner att pluggandet är, och hon var väldigt förstående angående mina omständigheter. Hon gav mig några goda råd och påminde mig om det gamla goda klassiska sättet att plugga som aldrig tycks bli omodern: läs, läs och läs!!
Efter vårt samtal och under min promenad tillbaka till hostelet kom en överväldigande våg av känslor. En klump i halsen växte, och när jag kom hem brast jag i gråt. Jag anar orsaken till tårarna och härleder dem till sista tidens intensiva tid med plugg, mitt uppdrag denna månad som klassrepresentant och ansvar för samtliga närvarolistior som efter varje skoldag summeras i närvaroboken, samt att kontakta ansvarig lärare om inte lektorn dyker upp i tid, kopiera utgivna kompendium till klasskamrater, och saknaden utav min familj och mina vänner kom till mig extra mycket denna vecka. För två dagar sedan hade vi också möte med "The Editorial group", där en klasskamrat och jag är klassrepresentanter, vilket också ledde till ytterligare ett ansvarsområde.
Min lärare fick mig att börja fundera kring meningen med att offra.
Det finns mycket i mitt liv som jag har behövt att offra för att komma hit där jag är nu. Men bara för att jag har fått avstå från en hel del saker redan, behöver inte det betyda att det inte behöver fortsätta i sin utsträckning. Min träning lämnade jag i Sverige, och det är, strax efter ens nära och kära, en otroligt stor saknad. Den enda träning det finns tid till är promenaden mellan hemmet och skolan, matsalen och biblioteket. Och det enda man gör är att sitta på sin bakdel bakom skolbänken.
Mina skypedater kommer inte att bli många fram till jul,..jag är lycklig om jag får prata med min familj var eller vart annan vecka. Och uppdateringen på bloggen... tja, dem lär inte bli så långa som det här...
Ser ni mig på fb blcka mig som vän, kasta ut mig fortast möjligt, gör något som inte frestar mig att vilja uppdatera mig statur... Eller, hm...får jag lov att uppdatera med ettlitet livstecken då och då??!
Min mage är fortfarande inte helt återställd, men annars mår jag bra! Det är som sagt bara väldigt, väldigt mycket text som läses i en väldigt, väldigt ensidig vardag...
Så, innan jag går i "ide" vill jag önska er alla vänner goda nattliga sömnar, att ni tar hand om er och varandra och så ses vi när snön med förhoppning börjat falla i december!!;)
Er kärlek, värme och omtanke ger mig energi så som Citronsyracykeln utsöndrar ATP till kroppen ("v")
Du är stark o det visste du nog redan! Och jag väntar till jul, om du vill. Om inget annat så vet du var jag finns! Älskar dig min vän, du gör mig såå stolt! <3