Svarta veckan
Jag har aldrig kännt mig så jäkla värdelös som jag gjorde igår. Och Emma, hade jag kunna ringa så skulle jag ha ringt dig då. För jag kände mig så himla ensam, och jag gör det fortfarande. För nu står jag ensam, jobbar inte, ingen bil och mobil. Och håller på att packa väskan för att vara så förberedd som möjligt för att påbörja en ny resa i mitt liv.
Inom mig känner jag en stor lättnad. Men ensamheten tar över för tillfälligt.
Det finns många små anledningar till varför det inte har fungerat. Men i det stora hela känns det som att otryggheten och osäkerheten hos mig har varit anledningen till det. Jag har inte vågat kommunicera fullt ut. Och det är nyckeln till en fungerande relation. Men för mig har det varit svårt att känna trygghet, och steget att behöva stå på egna ben Här har antagligen varit för stor för mig. Plus jobbet med barnen som man ska sköta, livet utanför som skulle fixas. Att känna sig välkommen, behövd och "feed back" på vad man gör är så himla viktigt i livet för att få ork och vilja ta sig fram. För olika åsikter och prioriteringar. Kemin fungerade helt enkelt inte.
Jag Ljög till och med! I all min rädsla och osäkerhet ljög jag om en liten sak och ångrade mig snabbt där efter och sa som det var. Jag kan inte minnas senaste gången jag Ljög sådär!! Lågstadiet?! Ingen aning,. Men det gav mig en klocka, med rött ljuse, att jag ska här ifrån. Tecken på osäkerhet i mig själv, kurrage Jag har blivit påmind för mycket av mina dåliga sidor. Vet inte om det är bra eller inte. En läxa för livet försöker jag se det som.
Jag läser alla era inlägg, och det värmer så oerhört om hjärtat!!:)