Madeleine

Så var det den 14 Februari snart igen; tio minuter kvar bara, och jag har redan en massa känslor som kommer, vänder sig, bubblar upp och vill ut. Men samtidigt är jag inte alls ledsen över själva grejen att vara singel; det finns ju hur många fördelar som hellst med att vara just singel. Och ständigt intalar jag mig själv hela tiden att det är jag själv som får skylla mig att jag nu råkar vara singel, för det är bara en själv som kan förändra ens eget liv. Vill jag inte ha ett eget kärleksliv med mig själv så får jag själv se till att ändra på det. Och kanske är det just denna självintalning som håller alla jobbiga ensamma tankar borta. Men som sagt, jag trivs ju med att vara singel...

Det som kan vara jobbigt ligger i allt runt omkring en: vänner som har pojkvän/flickvän, andra som förväntar sig att man borde ha pojkvänn, reklam som spottar ut kärlekskort och duoprodukter - "ta två betala för en", "bjud din kära på något gott", "visa din kärlek - ge bort en ros".
Men läste faktiskt i tidningen om att den 14 februari också kan ses som Singlarnas tillfälle att visa sig ute på krogen och ragga. Så hade jag inte jobbat skulle jag absolut tagit chansen att visa mig ute - här är jag: söt, singel, villig - är du?

Men va fan, ingen trivs ju egentligen med att vara sigel. Det ligger ju i människans natur att hitta sitt livs kärlek,  para sig, och sprida sina gener. Och klart att man suktar ännu mer om man fått smaka på kärlekens näktar. Det hela handlar kanske bara om olika sätt att orka hantera sina känslor, kunna styra dem, stänga av, isolera, acceptera..
Men som sagt jag trivs ju med att  vara singel..