Madeleine

Ska man verkligen behöva lära sig i livet genom att begå misstag, och sen lära sig från dem?!

Från grundskolan minns jag ytters lite från all prov man gjorde.  Kanske för att man suttit kvällen innan och panikpliggat in kemiska beteckningar och konkava linser. Men f*n, vad är det egentligen man minns från de där proven och stunderna i skolan om inte bocken i kanten och felet där bredvid som var understruket med röda pennan. Eller överstrykelser; värst var nog frågetecknet - "vad menar du här?"

Man minns dåliga lärare som slog sönder linjaler; ännu sämre lärare som gav ut fel betyg. Böcker med svaren skrivna i marginalen, utsuddade. Snorkråkor på väggarna. Avföring i bassängen. Mobbare och översittare. Äppelpajen som på matten delades i tredjedelar, fjärdedelar, femtedelar.
Gymnasietiden minner man kanske lite fler vettiga saker. Kan man hoppas iaf!
Snoppen på äpplet. Sista delen på "Förklädd Gud". Människans naturliga drift att vilja föra sina gener vidare. Gelégodis på kemivis. "Dancing On The Ceeling" med Lionel Richie..
Man minns en hel del. 
   
Och ja, man minns och lär sig (för det mesta) av misstag man gör i livet. Men ska det verkligen behöva gå så långt som att behöva Göra ett för att lära sig. Nej, det ska ju såklart inte behövas. Och det är kanske därför som det är så viktigt att prata. Dela med sig av sina erfarenheter så att andra får chans att reflektera över händelser, tänka efter, och med en chans att ta ställning. Helt enkelt lära sig av andras misstag, och att få det bekräftat för en själv att man ALDRIG är ensam.

Ensam är stark; tillsammans är vi Karlssons klister!