Ja, jag erkänner. Jag blev kär.
När en önskan inte slår in.
När hoppet har gått förlorat.
Det regnar ute, och blåser kallt. Och jag väljer att ta en promenad genom en utav Malmös vackra parker. Även i vinterrusk är den vacker, kungsparken. Men det gör mig inget att det regnar. Det känns nästan behagligt. Som om det yttre speglar den inre känslan jag bär på. Grå, kall och i regnet ser alla ut till att ha gråtit några tårar.
När man förstått hur stor del utav ens tankeverksamhet som ägnas åt just en enda person, och när den tankeverksamheten faller i spillror inser man hur stor del den utgjort utav ens liv.
Det enda som lugnar mina tårar är när jag skriver detta. I tappert hopp om att tankarna tar sig ur min hjärna, ner mot bröstet, tar med sig känslorna från hjärtat, fortsätter ut genom höger arm och ut genom fingerspetsarna. Och ja, det hjälper. För stunden i alla fall.
Därefter är det bara att låta tiden läka såren. För just nu är dem väldigt öppna och riskerar att infekteras. Och för bästa läkning krävs bra såromläggning.
Eller, så blir det till att ersätta tomheten med någonting annat. Emellertid känns den vägen endast som en tillfällig lösning på en långvarig läkningsprocess. För i läkningsprocessen tror jag på att tomheten omvandlas till ny enerig.
Med tiden.
Tålamod.
...
Inga löjliga kärleksförklaringar och vackra kärleksbalader. Nej. Bara ord. Det räcker.
Det enda goda ur detta är ett kvitto på att jag är kapabel till att våga känna.
Jag blev kär helt enkelt.
Och fan för att det gör så ont.