3/2, kl.16.00
Jag sitter på möllevångstorget med en påse nötter i knäet och lutar mig mot Axel Ebbes staty, Arbetets ära, som ska symbolisera områdets arbetshistoria.
En äldre kvinna kommer fram till mig med en ros i ena handen och en apelsin i sin andra. I en svart kasse finns resten utav rosenbuketten. Runt huvudet bar hon en lila sjal.
- "Snälla? Du köpa? Hemma, inte mycket.. Vad har du pengar? Snälla, vad du har. Kan ge."
Hon skalar sin apelsin, och slänger skalen bredvid mig.
Två kulturer krockar, och ändå är vi inte mer än bara människor. Fast människor med olika prioriterade behov.
Hon går iväg när hon förstått att hon inte kommer att få några myn av mig.
Fy vad elak jag, är det första jag tänker, och jag känner verkligen den där otillräckligheten inom mig som plötsligt får mig att må sämre.
Den äldre kvinnan lunkar bort mot dygnet-runt-korvkiosken och tvättar sina, antagligen klibbiga, händer i en vattenpöl. Jag sitter vid statyn, med mitt dåliga samvete, och undrar vad det är för tankar som kan tänkas sväva runder i den äldre kvinnans huvud.
Varför vädjar hon så desperat efter pengar? Vad har hon för problem i livet? Vart kommer hon ifrån? Och hur kom det sig att hon hamnat i Sverige?
Är det något jag kan göra? Är det socialen? Vems ansvar är det egentligen?
När blir egentligen sina egna problem mer än ens eget ansvar? Vad är det som bestämmer var gränsen dras? Är det när problemet inte bara drabbar en själv?
Jag tar min väska, plockar de sista nötterna från påsen och börjar gå mot träningen som snart ska börja.